Jag är trött på media

Jag hoppas att medias inställning till ADHD och NPF inte är en reflektion av vad samhället tycker och tänker. Men nu har de lyckas få mitt blodtryck att stiga, genom att komma med en massa antaganden, göra slutsatser som är förvrängda samt igen skuldbelägga oss redan belastade föräldrar. Men eftersom även jag har min egen kanal, dvs denna blogg, så vill jag kommentera dessa skribenters alster. Och försöker göra det utan att sänka mig till deras nivå. http://www.dt.se/opinion/ledare/1.4700625-trovardiga-diagnoser- Först skall vi ta och titta på Hans Nordéns rader. Först hoppar en vanlig klishé upp:

Kritikerna menar att det förekommer en överdiagnostisering, och att tillståndet lika gärna kan förklaras av yttre faktorer som ett föränderligt samhälle, en ostrukturerad vardag, för stora skolklasser, och föräldrar utan tid för barnen

Vilka är dessa kritiker och OM det skulle ske en överdiagnostisering, vem blir lidande av detta? Jag har aldrig hört att man skulle ha kritiserat t.ex. överdiagnostisering av depression, fibromyalgi, sömnsvårigheter, ledvärk, slitna ryggkotor etc. Och jag är helt säker på att det även förekommer. Mer oroliga borde kritikerna vara över att alla som har NPF inte får diagnos, och genomlider livet med sina svårigheter. Och om man kan förklara det med ett föränderligt samhälle så borde väl alla vara ADHD-are. Det håller jag med om att ADHD märks tydligare än förr, och då kan säkert stora skolklasser, ostrukturerad vardag och oengagerade föräldrar vara en bidragande faktor.

Också utredningarnas kvalitet har ifrågasatts. Enligt en undersökning anbefalld av regeringen ger till exempel de korta adhd-utredningarna (tio timmar) exakt samma resultat som de långa (40 timmar).

Kan detta möjligen bero på att barnets ADHD kommer fram oberoende? Men jag är också för det, att utredningarna skall vara uttömmande och inte vara lättvindiga. Men jag har inte hört att någon skulle ha fått diagnosen "lätt". För oss tog det 3 år för de yngsta och över ett år för den äldsta. Vi fyllde i så många formulär, detsamma gjorde skolan och förskolan, barnet gjorde tester, träffade psykologer, neurolog, verksamhetsterapeut, talterapeut, psykiater etc. Och nu till Expressens höjdare: http://www.expressen.se/ledare/120511-hur-saker-ar-en-adhd-diagnos/ Hr har vi inte ens en skribent utan det är undertecknat ledarredaktionen. När man läser artikeln så förstår man varför.

Barn födda sent på året löper 34 procents större risk att få en adhd-diagnos än barn födda vid årets början, avslöjade Dagens Nyheter i går. Frågan är uppenbar: misstas omognad för adhd?

Detta har diskuterats i medierna nu efter att undersökningen kom ut. Jag håller med, barn som är omogna kommer säkert att utredas oftare än de som är födda i början av året. Och av dessa barn så kommer deras omogna beteende att växa bort. Men jag kan aldrig tro att läkarna skulle ta miste på ADHD och omognad.

Bland kriterierna för diagnosen finns i stället så mänskliga beteenden som "springer ofta omkring, klänger eller klättrar mer än vad som anses lämpligt för situationen" och "undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet (till exempel skolarbete eller läxor)".

Jag tror inte skribenten inser vad detta betyder. Alla mina vänner som har barn klagar på att barnen har svårt att göra sig klara på morgonen, vill inte sitta stilla på konserter eller bröllop, har motvilja mot läxor. Dessa är normala barn. MEN, vi med barn med diagnos, har en vardag där barnen inte klarar av att sitta ner 5 minuter för att äta middag, som tappar fokus till minsta lilla ljud, ljus, rörelse etc. Som varje morgon måste läras hur man gör sig klar. För låter man normala barnet vara på morgonen, så nog gör den sig klar till sist. Våra barn sitter där i soffan i sina pyjamas och förstår inte vad som hände. Dessutom kan barnen ofta ha en överkänslighet, så tandborstning, att borsta håret eller tvätta håret eller bara att duscha kan orsaka sådan smärta och obehag för dem.

Däremot finns det skäl att vara skeptisk till hur diagnosen används. Används den för ofta? Det har gått mode i diagnoser förr. Och här är det ofta barn, som inte kan argumentera emot, som får diagnosen.

Vilka diagnoser har varit på modet förr? Autism kanske, så att man tyvärr måste begrava utrycket kylskåpsmödrar. Burn out? Förlossningsdepression? För dessa kan inte heller mätas med blodprov. Varför skulle barnet vilja argumentera mot diagnosen? Det är ingen stämpel. Det hjälper oss förstå och hjälpa barnet. Min mellersta dotter (8 år) har många gånger talat om hur mycket bättre det har blivit och hur mycket bättre hon mår. Och frågar man vuxna med ADHD, så önskar de alla att de hade fått diagnos och hjälp tidigare.

Det är ett oroande uttalande. Föräldrars lättnad över att ha fått den diagnos på sitt barn som de efterfrågar, är ju inget kvitto på att den är korrekt. Det är bara ett kvitto på att alla inblandade vuxna är överens om att det är något fel på barnet.

Hallå! Vi utreder inte barnet för att vi tycker att det är fel på det, vi utreder för att få hjälp för honom/henne. I vårt fall var det dessutom förskolan som bad oss ta kontakt med psykologen. Och ja, i början synades vi föräldrar i sömmarna extra noga, speciellt då vi hade två barn som utreddes samtidigt.

Förskrivningen av medicin mot adhd har nästan fyrdubblats de senaste fem åren. Beror det på mer kunskap om sjukdomen och att fler läkare har rätt att skriva ut medicineringen, eller handlar det om överdiagnosticering och förskrivning? Det måste utrönas.

Denna eviga rädsla för att vi lättvindigt drogar våra barn. Först klarar vi inte av att uppfostra dem, sedan ger vi dem droger. Jag väntade alltför länge innan jag lät medicinera våra barn. Det tänkte sluta i katastrof för mellanflickan. Och våra barn blir inte zombie eller lätthanterligare av medicinen, de bara klara av sin vardag lättare. Medicinen skulle inte fungera, om de inte skulle ha ADHD. Vi får fortfarande anpassa, påminna, lära dem klara av saker om och om igen, lösa knutar som kommer när det blir för mycket på schemat osv. Och när medicinen går ur kroppen kan det komma utbrott om dagen varit för ansträngande. Och glömmer vi medicinen någon dag, så har barnet rena rama helvetet den dagen.

Det får inte hända att barn sjukdomsstämplas när det är deras omvärld som är osund.

Det heter så fint att skolan skall vara för alla och att alla skall få hjälp. Man gör upp åtgärdsplaner, talar om resurser etc. I de flesta fall nonchaleras detta i skolan, eller man säger att pengar saknas osv. Vi i vår familj har varit lyckligt lottade som blivit erbjudna hjälp till barnen. Men jag har hört så många historier där barnen inte får hjälp alls, till och med fast de går i klasser som är för dessa med NPF. Så det är DÄR TYNGDPUNKTEN för diskussionen skall gå. Mer pengar till undervisning, mindre grupper, mer utbildning till lärare och assistenter, MER TOLERANS för att ett sätt kanske inte fungerar för alla.